Hemland:
Finland

Användningsområde:
Ursprungligen använd i renskötsel som vall- och vakthund, idag också en populär sällskapshund.

Bakgrund / Ändamål:
Samerna har redan under århundraden använt finsk lapphund liknande hundar till att valla och vakta renar i norra delen av Fennoskandien och Ryssland. Utgående från dessa hundar fastställde Finska Kennelklubben lapska vallhundens första rasstandard år 1945.

Namnet ändrades till lapphund år 1967. Rastypen och rasbilden utkristalliserades under 1970-talet, standarden har modifierats flera gånger. Namnet ändrades vidare till finsk lapphund år 1993. Rasbilden har stabiliserats snabbt och idag är rasen mycket populär främst som familje- och hobbyhund i hela Finland.

Helhetsintryck:
Något under medelstorlek, kraftigt byggd i förhållande till storleken, något längre än hög, med lång och tät päls och upprättstående öron.

Viktiga måttförhållanden:
Bröstkorgens djup skall vara något mindre än hälften av mankhöjden. Nospartiet skall vara något kortare än skallen. Skallens längd skall vara större än bredden: skallens bredd skall vara samma som skallens djup.

Uppförande och karaktär:
Intelligent, modig, lugn och villig att lära sig. Vänlig och tillgiven.

Huvud: Huvudet skall ha kraftiga drag och vara relativt brett.

Skallparti: Skallpartiet skall vara brett, hjässan skall vara något välvd och pannfåran tydligt markerad.
Stop: Stopet skall vara tydligt.
Nostryffel: Nostryffeln skall helst vara svart, dock i harmoni med pälsfärgen.
Nosparti: Nospartiet skall vara kraftigt, brett och rakt; såväl ovanifrån som från sidan jämnt, men endast något avsmalnande.
Läppar: Läpparna skall vara strama.
Käkar / Tänder / Bett: Käkarna skall vara kraftiga. Saxbett.
Kinder: Okbågarna skall vara tydligt markerade.
Ögon: Ögonen skall vara mandelformade och mörkbruna, dock i harmoni med pälsfärgen. Uttrycket skall vara mjukt och vänligt.
Öron: Öronen skall vara medelstora, upprättstående eller med böjda spetsar, ansatta tämligen långt från varandra, relativt breda vid ansättningen, trekantiga och mycket rörliga.

Hals:
Halsen skall vara medellång, kraftig och täkt med tät päls.

Manke: Manken skall vara muskulös, bred och något markerad.
Rygg: Ryggen skall vara kraftig och rak.
Ländparti: Ländpartiet skall vara kort och muskulöst.
Kors: Korset skall vara medellångt, väl utvecklat och endast något sluttande.
Bröstkorg: Bröstkorgen skall vara djup, relativt lång och nå nästan till armbågen, inte särskilt bred. Revbenen skall vara något välvda. Förbröstet tydligt, inte särskilt kraftigt.

Buklinje: Buklinjen skall vara något uppdragen.

Svans: Svansen skall vara relativt högt ansatt och medellång med tät och lång päls. På svansspetsen kan finnas en J-formad krok. Då hunden rör sig ringlar sig svansen mot ryggen eller mot ena flanken, i vila får svansen hänga.

Extremiteter

Framställ: Frambenen skall vara kraftiga med kraftig benstomme och framifrån sett raka och parallella.
Skulderblad: Skulderbladen skall vara något snedställda.
Överarm: Överarmen skall vara lika lång som skulderbladet. Vinkeln mellan skulderbladet och överarmen skall vara relativt öppen.
Armbåge: Armbågarna skall vara rakt bakåtriktade och befinna sig något lägre än bröstkorgens nedre del.
Underarm: Underarmen skall vara relativt kraftig och lodrät.
Handlov: Handloven skall vara fjädrande.
Mellanhand: Mellanhanden skall vara medellång och något snedställd.
Tassar: Tassarna skall vara relativt höga, hellre ovala än runda och täckta med tätt hårlag. Trampdynorna skall vara spänstiga och på sidorna täckta av tätt hårlag.
Bakställ: Bakbenen skall vara kraftiga med kraftig benstomme och bakifrån sett raka och parallella. Vinklarna skall vara tydliga men inte särskilt kraftiga.
Lår: Låren skall vara medellånga och tämligen breda med kraftig muskulatur.
Knäled: Knälederna skall vara framåtriktade och knävinkeln relativt tydlig.
Underben: Underbenet skall vara relativt långt och spänstigt.
Has: Haslederna skall vara relativt lågt ansatta med tydlig, men inte särskilt kraftig vinkel.
Mellanfot: Mellanfoten skall vara relativt kort, kraftig och lodrät.
Tassar: Baktassarna skall motsvara framtassarna. Sporrar inte önskvärda.

Rörelser:
Rörelserna skall vara flotta. Hunden byter travet lätt till galopp, som för den är en angenäm rörelseform. Rörelserna skall vara parallella. I arbetet är finsk lapphund rask och snabb.

Hud:
Huden skall överallt vara åliggande och utan rynkor.

Päls:
Pälsen skall vara riklig, i synnerhet hanhundar skall ha en tydlig krage. Täckhåret skall vara långt, rakt och strävt. På huvudet och på benens främre del skall pälsen vara kortare. Det skall finnas rikligt av mjuk och tät bottenull.

Färg:

Alla färger är tillåtna. Huvudfärgen bör vara dominerande. Färgtecken, som avviker från grundfärgen, kan finnas på huvudet, på halsen, på bröstet, på bröstkorgens undre del, på benen och på svansen.

Mankhöjd:
Idealmankhöjd hos hanhundar skall vara 49 cm och hos tikar 44 cm. Tillåten avvikelse är ± 3 cm. Typen skall vara viktigare än storleken.

Fel:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

- Bristfällig könsprägel
- Lätt huvud
- Bristfälligt stop
- Hängöron
- För kraftiga eller raka bakbensvinklar
- Ständigt nedanför rygglinjen buren svans
- Avsaknad av underull
- Åtliggande päls
- Lockigt täckhår
- Oklar huvudfärg

Diskvalificerande fel:

- Över eller underbett
- Kroksvans

Testiklar:
Hos hanhund måste testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.

Rasstandarden godkänd av Finska Kennelklubbens fullmäktige 1996-11-16
Källa: Svenska lapphundklubben (Slk)

Länk finns på min länksida till Slk

HISTORIA

Den Finska lapphundens förfäder, den arktiska spetsen, levde enligt skallfynd redan på senare stenåldern, ca: 7000 fKr.

Människorna på nordkalotten var jägare fram till vikingatiden, de använde hunden till jakt. Så småningom förändrades jägarkulturen och människorna började hålla egen boskap, då fick hunden nya sysslor som vakt- och vallhund.

I skrifter som beskriver samekulturen nämns den lapska hunden som en vallande hund. Hunden behövdes till att vakta och valla renhjordarna.

Den lapska hunden har inte sett exakt likadan ut, utan på olika håll av Lappland har det utvecklats lokala släkten. Även färgteckningen skiljer sig mycket. Samiskan har otaliga ord för olika färger på hundarna.

På den första finska hundutställningen, 1892, presenterades hundar från lappland som lapska vallhundar.

Den första rasstandarden är från 1945. Där är idealmåttet för hane 52-56 cm och för tik 49-53 cm. De hundarna var en typ från Kukonharju, med dagens mått, stora, långa och smalhövdade. Idag är det inte många hundar som är besläktade med dessa.

Lapsk vallhund och lapphund delades från varandra på 60-talet. På 70-talet gick lapphundsuppfödningen in i ett nytt skede, då hittades i Lappland förhållandevis korta, med bred skalle och med kraftig benstomme. Dessa hundar hade en uppåtstående och sträv päls. Denna från Lappland komna nya typ accepterades som den riktiga. Den nya rasstandarden fastställdes 1975. Storleken blev mindre: hanar 49-55 cm och tikar 43-49 cm. Efter det har storleken minskat ytterligare. Rasens namn ändrades till finsk lapphund 1993. Den av Finska kennelklubben godkända rasstandarden från 1996 är storleken för hanar 46-52 cm och för tikar 41-47 cm.

Lapphundens rasstandard har förnyats senast 1996. Från 1993 har lapphundens officiella namn varit finsk lapphund.

TEMPERAMENT

Lapphundens lynne är lätt att beskriva med orden: klok (även listig), självständig, ödmjuk och samarbetsvillig.

Klokheten visar sig så att lapphunden tänker innan den handlar. En lapphundsägare har beskrivit sin hund så att den är så klok att den kan spela dum. Lapphunden lär sig ord och saker fort om man bara kommer ihåg att prata med den. Den tröttnar aldrig på att lyssna , speciellt om man samtidigt kliar den bakom örat.

Lapphunden iakttar sin familj lite från sidan och registrerar varje liten rörelse. Familjen är lapphundens renhjord och som en sann vallhund tar den hand om sin flock.

Tack vare lapphundens sätt är den både ödmjuk och samarbetsvillig. Bara du kommer ihåg att berömma och uppmuntra din hund, så gör den allt för dig. Det är som den säger: Se hur mycket jag älskar dig! Se hur mycket jag vill göra dig till lags!

Det är just ödmjukheten och samarbetsviljan som gör att lapphunden är så lätt att lära (det finns de som säger att även matglädje har ett finger med i spelet). Lapphunden tillhör en av de bättre friluftshundarna – speciellt som bitande kyla eller regn inte avskräcker dem.

Lapphundshanen och tiken är olika både till utseende och sätt. Tiken är mindre än hanen och mer ödmjuk till sättet.

Lapphunden anpassar sig lätt till olika förhållanden – även till ett liv i lägenhet.

UTSEENDE

Kan du tänka dig att på 2000-talet de flesta lapphundar se likadana ut som de gjorde för 100 år sedan. Detta har man kunnat se genom att studera gamla fotografier. Detta vill vi bevara även fortsättningsvis.

Lapphunden ser ut som en äkta, arktisk spets. Den har långt, rakt och strävt täckhår. Den har gott om underull. Speciellt hanarna har en väl synlig krage. Lapphunden är inte lika skarp som den finska spetsen utan den har en mjukare och mer ödmjuk utstrålning som ger den ett personligt utseende. Öronen kan vara "stånd-öron" eller med tippen vikt.

Alla färger är tillåtna så länge huvudfärgen är dominerande. Du kan alltså möta en svart, brun, viltfärgad, sobel, vete- eller creméfärgad hund.

HÄLSA OCH PÄLSVÅRD

Lapphunden är en av våra friskaste hundraser. Det kan man se på att lapphundarna lever friska och välmående upp till 13-15 år. Ögonsjukdomar som PRA och Katarakt förekommer på en liten procent av alla undersökta hundar. Höftfel förekommer också sällan. Andra sjukdomar som allergi, exsem eller ögon- och öroninflammationer har bara konstaterats i enskilda fall.

Parningar och födslar sker oftast utan problem. I en valpkull föds i genomsnitt 5 valpar.

Fastän lapphunden har en kraftig päls behöver den inte mer skötsel än borstning då och då och ett bad sådär en gång om året. Pälsen skall ej trimmas eller klippas.

Fritt översatt från Lappalaiskoirat Ry´s Hemsida